krassligt.blogg.se

Det känns lite som ett pussel som inte på länge om än någonsin kommer att bli färdiglagt men en del av bitarna, den enklaste delen av pusslet, kanske de som förställer himlen.. börjar passa ihop lite smått. Ni vet de där enfärgade bitarna som ibland kan passa med flera möjliga bitar innan man har hunnit tillräckligt långt.

 

Men det känns som en bra början. Dock tuff. Jag vet inte om den tuffaste biten har varit eller om den kommer. Den som innebär att jag nu försöker kämpa själv. Ensam. Ni som har läst min förra blogg kanske har tänkt på att jag ofta skriver som om jag är helt själv i livet. Men det har jag inte varit utåt sett. Fast det har varit väldigt märkligt en tid och jag har verkligen känt mig ensam. Jag vill försöka själv nu. Om jag klarar det. Jag har så mycket känslor fortfarande men känner inte att min relation främjar min hälsa. Det är så jävla sorgligt.

 

Och så innebär detta att jag måste skjuta på mitt tillfrisknande, jag har fått fatta en del beslut som kostat mig för mycket pengar så jag kommer få pausa min behandling några månader. Jag får hoppas att den kan göra samma nytta senare igen. Ska dock försöka hålla mig till allt annat jag gör men det sitter ju också ihop. Känns som alla delarna måste finnas med för att det ska fungera fysiskt och psykiskt. 

 

Jag ska försöka sätta mig ned och göra en lista nu, en plan, en livsplan, en vardagsplan, kanske veckoplan eller bara en tredagarsplan.

Jag känner att jag måste ha något att hålla fast vid, något att följa. För att inte strunta i allt. Jag är bara så trött, urlakad. Men jag vet ju att det kommer att ändras. Man får hänga i bara, kämpa på, tänka positivt. 

 

Allt ordnar sig.